I helgen var jag i London och ledde en helg av närvaropraktik. Jag var injuden av Emilija, en vän jag träffat på en annan event i samma genre, tillsammans med också Magdalena och Oskar. Emilija var väldigt inspirerad av några övningar som Sean gjort där vi fick stiga djupt in i vår upplevelse och prata från “aliveness”. Det är nästan som en improvisationsteaterövning eller som nån sorts kanalisering, men utan att man spelar någon given roll och utan att man har nån idé om att det är andra entiteter som talar genom en. Istället släpper man på sina egna krav om att vara sammanhängande eller att ge mening/“make sense”, och man släpper också på idén att man ska stå för det man säger eller gör och man tar lite risk. Man pratar eller agerar direkt från spontanitet, utan det där skrattiga sociala lekfullhethetslagret som vi ofta gömmer oss bakom. Det kan verkligen kännas farligt och som en stor risk, och det är väldigt märkligt. Men det är väldigt spännande och givande.

Vi gjorde en övning på väg dithän för deltagarna i mindre grupper, där de en i taget fick närvarogöra någon särskild del av sig själv och sen växla mellan att prata om den delen och att prata från den delen. Det påminner lite om konstellationsarbete eller uppställningar: sätt att prata med, utforska och/eller förändra sin undermedvetna terräng. Efter att de i smågrupper gjort det, när vi skulle gå vidare, bad flera av deltagarna om att vi som faciliterade också skulle göra övningen; så vi tog lite extra tid och gjorde också övningen.

Jag tog fram min litenhet och välbekanta, men ofta undertryckta, känsla av ovärdighet. Jag lät den fylla upp min kropp och ta över mitt kroppsspråk och beskrev vad jag upplevde, hur jag fick svårt att ha ögonkontakt, kände mig ovärdig, äcklig, fel. Vi hade papperslappar där det stod “speak about” och “speak from” som symboler för vilken hållning man för tillfället antog och när jag växlade från “speaking about” till “speaking from” förväntade jag mig starka känslor av sorg, en känsla av litenhet, ihopkurande och allt det där.

Vad som hände istället var att det steg upp ilska ur buken, upp i bröstet, halsen och nacken. Min rygg rätade på sig och min blick mötte gruppen med trots och styrka och jag sa “jag är inte äcklig”. Jag kunde känna på ilskan och hur den tillgängliggjorde gränsdragning och värdighet. Jag kände på hur det blev om jag stängde för ilskan och hur jag då hamnade i kollaps och undergivenhet, och att värdighet och gränser kom tillbaks när jag åter tog fram tillgången till ilska. Det är svårt att beskriva den mentala handling det var att stiga in och ut ur tillgång till ilska, men jag kunde tydligt känna hur det var något jag kunde göra. På vissa sätt liknande det att stiga in i och ut ur grupptillhörighet som jag också lärt mig nångång de senaste åren och allt mer stabiliserat. (För några år sedan kände jag mig aldrig som en del av en grupp, och visste inte ens hur man gjorde. Nu känner jag mig ofta som tillhörig, men kan stänga av det om den delade känslostämningen inte är najs).

Det var en väldigt rolig övning, och det är fascinerande hur överraskad man kan bli av sig själv.

Andra events som är på gång